Ibland blir man brutalt påmind om hur ömtåligt livet är och hur tacksam man skal vara för det man faktiskt har. Det sätter saker och ting i perspektiv till vad som är viktigt i livet. Säga vad man vill, men det är inte den nya bilen, nya senaste tingen som du tänker på först när du hör om en fullt frisk man som på några få timmar går till en kropp i en säng som inte reagerar på ljus, ljud eller annan stimulans. Allt hopp är ute att han ska vakna upp och vara den han har varit i 40 år. Nu är det en fråga om tid innan allt är över och ett liv släcks, alldeles för tidigt. Jag är också 40 år och detta blev väldigt nära för mig och varken jag eller denna mannen har eller hade några tankar på att vi kan vara döda så snart. Så händer det ofattbara.
Mina tankar går till familjen, tre små barn som måste växa upp utan pappa. Föräldrar, syskon och syskonbarn som mister en när och kär. Alla andra som känner denna mannen kan bara sända varma tankar till de runt honom och ställa upp med det man klarar.
Vi tänker på er och känner med er i denna svåra stund. Vi finns här för er.
